Nu har det gått 6år sedan du lämnade oss. Sex långa år sedan vi stod där inne på Astrid Lindgrens sjukhus och såg dig dö inför våra ögon och ha vetskapen om att vi inte kunde göra något för att rädda dig. Jag minns hur jag låg bredvid dig och höll din hand och sa hejdå med min lilla 10åriga röst. Du började gråta fast du var sövd. Du visste att du skulle dö! Du hörde att vi sa hejdå. Jag var endast 10år och fick se den personen som betydde mest för mig dö inför mina ögon! Du lämnade oss kvar. Jag såg och kände hur dina hjärtslag började avta och sedan så kom det fasansfulla och hjärtskärande pipet som bekräftade din död. Du var borta! Förevigt.

Jag grät hela den natten av sorg, förtvivlan och saknad. Jag grät tills tårarna inte fanns kvar längre. Det gjorde så ont! Den enda som jag ville vara hos var dig. Du var den som skulle hålla om mig och viska att allt skulle bli bra men nu fanns du inte längre.

Varför finns cancer? Varför är livet så orättvist? Varför skulle en så fin och betydelsefull person dö? Varför fick just min pappa cancer? Varför tog den hans liv? Han hann ju för fan inte ens leva halva sitt liv! Det är så orättvist och så fel. Varför?! Just nu rinner tårarna och jag tjuter verkligen av sorg och smärta. Det gör så ont! Trots att det har gått 6år så gör det fortfarande så ont. Sorgen, saknaden och smärtan är olidlig.

Det sista du sa till oss var: "Jag saknar er..." och det sista du skrev i ditt testamente var din högsta önskan: "Jag vill att mina flickor ska ha det bra" och jag lovar dig pappa. Jag SKA må bra! För både din och min skull. Jag ska aldrig svika dig. Det lovar jag dig. En dag så ska jag få träffa dig och då får du lova att aldrig någonsin lämna mig igen! Lova det.