Offer
Offer? Jag har funderat på det här med att vara ett "Offer". Egentligen bestämmer man helt själv om man vill vara ett offer för något. Vill jag vara ett offer för sorg, ilska, girighet, avundsjuka, ångest, rädsla eller någon annan jobbig känsla? Vill jag vara det? Ibland kan det kännas oundvikligt att inte bli offer för något av detta. Om ens partner gör slut med är det inte speciellt konstigt att hamna i någon sorts hjärtesorg och känna sig deppig och meningslös. Men vill jag verkligen vara ett offer för det? Eller om man t.ex har föräldrar som är alkoholister ska man verkligen vara ett offer för deras handlingar? Betyder det att barnet också kommer att bli alkoholist automatiskt liksom? Visst det kan vara riktigt jobbigt men du väljer faktiskt själv om det ska påverka och forma din framtid. Ditt öde är INTE förutbestämt!
Många personer som haft en jobbig uppväxt är faktiskt väldigt lyckliga idag. Ska man kalla dem offer? Nej, det tycker jag inte. Visst, det har säkerligen påverkat deras uppväxt och hur de är som personer idag men de är fortfarande inte offer för det! Du väljer dina egna vägar och hur din framtid ska bli. Det bestämmer du HELT själv. Ingen kan säga till dig att du ska bli alkoholist bara för att dina föräldrar valde den vägen, det är dem och inte DU! Du väljer ditt eget liv. Du behöver inte vara offer för olika handlingar och känslor du får uppleva. Du bestämmer själv om du vill vara det. Alla människor påverkas olika och du kan faktiskt själv bestämma hur du vill reagera och påverka ditt eget liv, tänk på det.
Kommentarer
Trackback
