Mitt namn är Lina Hansson och jag har bott i Åre i hela mitt liv. Jag föddes på Östersund BB den 9 December klockan 22:57 tillsammans med min tvillingsyster Tove Hansson som ständigt varit med i mitt liv. Jag har aldrig levt livet ensam, jag har enda sedan starten haft ett syskon och en nära vän vid min sida. Jag gick på dagiset Sittpigan och sedan Filuren. Jag har så många minnen från filuren, som den gången när vi trodde det var översvämning på dagis, alla gånger de var tävling ut till att få en gunga, alla teatrar vi gjorde och alla gånger man sa "Se upp i backen, annars får du tusen hål i nacken!" när man åkte ner för ruschkanan. Jag växte iallafall upp i Ullån de första åren i mitt liv. Jag trivdes där tillsammans med min underbara familj och grannarna gjorde en alltid på glatt humör. Minns alla gånger jag, Tove och Johannes lekte tagen i det huset, minns också att Tove och jag gjorde kullerbyttor ner för trappen (galna barn, nog därför jag blivit som jag har blivit) och alla våra gömdställen där vi gömde våra nappar. Jag bodde där tills jag var sex år gammal tror jag innan vi började bygga vårt nuvarande hus men innan vi flyttade in i det huset, bodde vi på två ställen innan.

Den första flytten blev till Solbringsvägen precis granne med våra kusiner Saga och Ebba, Mattias & Amanda Rönngren, Robin Saletti och bröderna Westerlind lite längre ner. Jag har många minnen härifrån och jag minns verkligen alla dagarna vi lekte tillsammans på "den stora ängen" som vi kallade det. Andreas och Rickard var tjuvjägare och jag, Saga och Tove var fridlysta leoparder. Hahah! Jag minns också att Tove, jag och Saga klöste sönder Andreas och Rickards tröjor med vårat vilda lekande och de kedjade fast oss i staketet som straff. Jag minns också att det var hemma hos bröderna Westerlind jag klarade att göra en frontflip och landa på fötterna för första gången, snacka om att jag var lycklig då. Jag kommer ihåg också hur taskiga jag, Tove och Saga var mot stackars Ebba. Hon fick aldrig vara med oss och leka. Vi gillade att leka med hästar, hundar, dinosaurier och ja alla möjliga sorters djur medans Ebba föredrog att leka med Barbies och dockor vilket vi avskydde. Jag kommer heller aldrig att glömma att jag, Tove och Saga hade en hemlig plats inne i skogen vid "den stora stenen" som ingen annan fick vara på än vi.  Jag trivdes verkligen uppe vid solbringsvägen men snart skulle vi flytta igen.

Vi flyttade till Granbovägen och bodde där någon jul. Vi var tvungen att sälja våra två kaniner som vi hade skaffat och bara haft i några månader. Tove och jag verkligen storgrät när pappa åkte iväg med dem där två kaninerna, Niccy och Skrotis. Jag minns inte så mycket från Granbovägen faktiskt.. Minns att jag tappade som mest tänder där iaf. Tove och jag stod typ framför spegeln och försökte dra ut tänder, haha. Minns också att jag gjorde många slingor när jag bodde där i alla möjliga färger. Men annars så minns jag inte så mycket..

När jag var runt 7år så flyttade vi in i vårt nuvarande hus. Jag trivs verkligen i det här huset och minns alla gånger jag, Tove, Jens och Tobias lekt tagen här sommarna igenom och vi hoppade jämt studdsmatta. Jag och Tove lekte fortfarande mycket med Andreas, Rickard och Joakim Westerlind under den här tiden och så lekte vi rätt mycket med Nico och Leo. Jag och Tove lekte nästan bara med killar när vi var små.. I skolan lekte vi kanske främst med tjejer men på fritiden så var det nästan alltid med killar. Jag minns också att vi var ute och cyklade ofta tillsammans! Fram och tillbaka på byn. Vi hade dessutom ofta vattenkrig och jag minns att i en helvecka så fick vi testa att ha en hundvalp. Det var en Alaskan Husky (slädhund) och vi döpte honom till Rejk och det heter han fortfarande. Jag tror han är 8år gammal nu, längesen jag träffade honom! Under mina första vintrar så åkte vi skoter och pimplade ofta. Vi åkte även på semster väldigt ofta på vintrarna, Thailand minns jag främst då jag och Tove fick mata och rida elefanter och hålla i tigerungar. Det finns mycket mer att berätta såklart. Men jag tror ni inte orkar att läsa en självbiografi, eller hur?

Jag var iaf ett väldigt lyckligt barn under de första tio åren i mitt liv men sedan så rasade allting. Min älskade pappa dog i cancer och jag hade inte motivation till något längre. Jag blev väldigt olycklig. Jag älskade att gå till skolan innan men i 4:an och 5:an tyckte jag det var ett rent helvete. Jag ville inte vara där och mådde psykiskt dåligt. Min pappas död förändrade min livsuppfattning och jag har aldrig blivit samma tjej som den dagen min pappa gick bort. Sorgen sitter fortfarande kvar och svider, dag ut och dag in. Jag slutade att lita på folk och blev väldigt reserverad. De var verkligen två riktigt jobbiga år i mitt liv men allting blev bättre sedan när jag började i Duvedskola.

Första året i 6:an blev jag rätt lycklig igen men det var ändå svårt. Man skulle börja hitta sig själv igen och det var tufft. Vad var rätt och vad var fel? Jag älskade iaf att få umgås med de äldre eleverna. Jag har alltid varit en sådan person som älskar att vara med äldre och har alltid sett upp till dem. Så mitt självförtroende började byggas upp igen. Det året jag gick i 6:an var riktigt bra, finns inget jag riktigt ångrar det året.

I början av 7:an så fann jag kärleken. Jag trodde aldrig att han kände likadant för mig, men det gjorde han. Jag blev alltid helt varm i hela kroppen och supernervös när jag såg honom och jag var verkligen helt blixtförälskad. Honom måste jag bara ha tänkte jag! Han fattade nog tycke för mig när han såg att jag var rätt bra på idrott, främst när vi spelade pingis på rasterna och på Elevens val. Det var Axel Jonsson jag hade blivit så kär i. Han gjorde verkligen så mitt liv vände sig helt! Jag blev verkligen lycklig den dagen då det blev han och jag. Jag kände verkligen att livet var värt att leva och att jag ville vara med honom i resten av mitt liv. Ren kärlek!

Året i 7:an kommer jag verkligen aldrig att glömma, ett utav mitt livsbästa år. Jag och Axel gjorde dessvärre slut i slutet av 7:an. Jag blev jätteolycklig igen och tyckte allting var jobbigt. Jag blev stöddig, sa taskiga saker till alla i min omgivning och ville bara vara ifred. Jag mådde jättedåligt i 6 månaders tid innan jag och Axel blev ihop igen. Vi förstod att vi fortfarande var kära i varandra under en resa till Norge med Lokalen och sen dess har vi varit tillsammans och jag är så lycklig över att jag har honom ändå. Han är ljuset i mitt liv!

I början av 8:an gjorde jag dessvärre allting för att få tillbaka honom. Jag började utnyttja andra killar för att komma åt honom, I know I was a bad girl men jag lyckades! 8:an rullade väl sedan på riktigt bra. Jag älskade att vara med alla 94orna och jag hittade en soulmate. Han var Axels bästa kompis och sedan blev han också min. Jag och Marcus hade alltid roligt tillsammans vilket inte alla uppskattade eftersom jag var ihop med Axel. Ingen förstod att jag och Marcus bara var bästa kompisar. Jag är fortfarande rätt arg över att ingen människa kan förstå att man kan ha en killbästis och en pojkvän. Visst, fine.. Jag och Marcus var rätt tighta men vi var verkligen BARA vänner. Men dessvärre slutade vår vänskap i en tragedi i slutet av 8:an och sen dess har vi gått skilda vägar. (Som ni ser har jag nästan alltid haft killkompisar i mitt liv så det var verkligen jobbigt för mig att jag inte fick ha det uppe i tonåren pga rykten och skitsnack men aja, life goes on)

För några år sedan så fick jag dessutom en ny familj i mitt liv - Nikki, Joakim och Peter. I början var det tufft men sedan blev det bättre. Vi trivs nog rätt bra tillsammans ändå och har roligt ihop! Jag orkar inte gå in på allt vi har gjort tillsammans. Men mycket resande iaf! Mallorca, Cypern, Rhodos, Cypern igen London.. M.m! :)

Nu är vi här i mitt liv! 9:an.. Vad ska jag säga om 9:an då? Jag har mina vänner som jag älskar och jag trivs med dem men jag saknar ibland 94orna så det gör ont! 9:an har hittills varit ett riktigt tufft år. Nu ska betygen sättas och allting är bara en kamp. Men det är bara ett halvår kvar nu tills jag får börja ett nytt liv, vilket jag längtar efter. Visst, jag älskar mina klasskamrater och det kommer bli jobbigt att skiljas ifrån dem. Men ändå.. Jag vill ha en ny vändning i mitt liv, en ny start och en ny början. Jag längtar!

Okej, det finns hur mycket saker som helst jag inte nämnt i det här texten.. Men ja, man kan inte få med allt så.. Det här får räcka!